Författararkiv
Små städers inflytande
Publicerad: 17/11 16:38
Helsingfors är en stor stad i Finland, men en liten stad i världen. Samma förhållande gäller för de andra nordiska huvudstäderna. Men för den skull ska vi inte underskatta våra små metropolers betydelse i det globala perspektivet.
Efter en veckas semester i New York och fylld av intryck från denna världsstad kommer Londonbloggen under några dagar att höja blicken och titta på hur stora och något mindre metropoler utvecklas. Det händer mycket i världens städer just nu och det är inte alltid denna viktiga utveckling får plats i den vardagliga nyhetsrapporteringen.
I New York är det fascinerande att se hur staden inspirerats av Köpenhamn när man de senaste åren satsat hårt på en utbyggnad av cykelbanor och dessutom tagit utrymme från den heliga bilen när delar av självaste Broadway blivit gågata.
Denna utveckling pågår i många städer runt om i världen och flera av de mest intressanta exemplen har en sak gemensamt. När planerna utarbetats har man tagit hjälp av den danske arkitekten och stadsplaneraren Jan Gehl (urban designer står det på hans visitkort).
Den nu 75-årige Gehl är ett etablerat världsnamn inom sitt område och han ägnat hela sitt yrkesliv åt att propagera för mer människovänliga städer. När han reser runt i världen och föreläser är hans huvudexempel Köpenhamn, från förvandlingen av Strøget till gågata till på 60-talet till dagens omfattande nätverk av cykelbanor.
Gehl har också lanserat begreppet ”copenhagenize” för att beskriva det recept han rekommenderar för städer som vill bli mer människovänliga. Det är precis vad New York håller på med.
I New Yorks stadshus finns en intressant kvinna som heter Janette Sadik-Khan. Hon är politiskt ansvarig för transportfrågor under borgmästare Michael Bloomberg. Det är Sadik-Khan som stenhårt drivit frågan om cykelbanor och gågator. För detta har hon blivit en hjälte för många och ett hatobjekt för andra.
En amerikansk skribent som recenserade Jan Gehls senaste bok (”Cities for people” heter den engelska utgåvan) från i fjol beskrev ett studiebesök Sadik-Khan gjorde i Köpenhamn 2007, med Gehl som värd, som ”ett av de mest transformativa ögonblicken för en storstad sedan Berlinmurens fall”.
Sadik-Khan återvände till New York fylld av inspiration och anlitade Gehl som konsult när hon började förändra staden.
Precis som de flesta andra turister passerade vi myllret vid Times Square (bilden ovan) ett antal gånger och flanerade längs de delar av Broadway som nu är avstängda för biltrafik. New Yorks paradgata har delvis blivit gågata och torg längs en sträcka på omkring 20 kvarter från Times Square ner till Madison Square Park.
Än mer omfattande är det nätverk av cykelbanor som nu finns över hela staden och som börjat revolutionera det sätt många New York-bor tar sig till och från jobbet.
Så visst kan en liten stad som Köpenhamn – liksom Helsingfors eller Stockholm – väga tungt även i den stora världen.
Jan Gehl kommer snart till London igen för att predika sitt budskap. Jag går dit och lyssnar på honom då och återkommer med mer om hans tankar.
Julen i full gång
Publicerad: 09/11 01:18
Julhandeln är en svårstoppad naturkraft som ekonomiska kriser knappast rår på, särskilt inte i städer som London.
Även om vi bara kommit en bit in i november är julen förstås i full gång här. På tisdagskvällen tändes juldekorationerna över ståtliga Regent’s Street (bilden ovan), så nu kommer ingen undan längre.
Kelly Clarkson sjöng och skådespelaren Bill Nighy tryckte på knappen för att tända glittret.
Så, Merry Christmas på er alla! Vi hörs om en vecka, då jag är tillbaka i London efter en semesterresa.
Missa inte klassiska leksaksaffären Hamleys om ni besöker Regent’s Street. Hamleys har sålt leksaker i över 250 år och den stora affären har något tidlöst över sig. Kul för alla åldrar.
I Londons betongghetton
Publicerad: 08/11 13:18
En tv-serie som redan innan den visats jämförs med den klassiska amerikanska serien ”The Wire” har mycket att leva upp till.
Det var vad som hände innan brittiska Channel 4 förra veckan rullade igång sin miniserie ”Top Boy” med fyra avsnitt fyra kvällar i rad. ”The Wire” skildrade kampen mellan polis och knarkhandlande kriminella gäng i Baltimore. ”Top Boy” är en närgången skildring av den tuffa tillvaron i ett betongghetto i Londonstadsdelen Hackney.
”Top Boy” fick höga betyg av recensenterna. Även om serien inte lever upp till den komplexa skildringen av båda sidor i gatornas krig i ”The Wire” var den en sevärd skildring av en verklighet som aldrig är långt borta i det London vi så gärna besöker.
Jag vet inte om ”Top Boy” kommer att visas i Norden, men om den gör det ska ni inte missa den.
Serien kretsar kring ett antal ungdomar i Hackney som mer eller mindre frivilligt dras in i en kriminell värld av knarkhandel som lovar pengar och en väg till ett bättre liv. Naturligtvis blir det inte så.
Söndagstidningen Observer lät ett gäng ungdomar från samma miljö som ”Top Boy” skildrar se serien i förväg och ge sitt omdöme. Det blev gott, även om man kritiserade en del detaljer. Läs mer här.
Jag följde serien med stort intresse då jag de senaste månaderna ägnat en hel del tid åt den typ av miljö serien skildrar, de enorma betongghetton med kommunala bostäder för samhällets sämst lottade.
I ett Hbl-reportage som följde upp sommarens kravaller i London besökte vi till exempel det tidigare så ökända Broadwater Farm i Tottenham (bilden ovan). Det är ett typiskt exempel på de bostadsområden som byggdes under 60- och 70-talen för att råda bot på bostadsbristen i London (och andra brittiska städer).
Dessa bostadsområden är också intressanta, och ibland skrämmande, exempel på idéer arkitekturen på den tiden präglades av. London har gott om sådana byggnadsverk som nu väcker ett allt större intresse.
Dessa bostadskomplex, som brukar kallas council housing eller social housing, är en viktig del av den sociala mix som gör London så intressant. Samtidigt pågår nu en utveckling där en del av dessa modernistiska skapelser i betong blir trendiga adresser i stadsdelar som snabbt byter skepnad.
Denna utveckling, och lite udda betongturism, ska jag skriva en del om framöver.
Hackney är en av Londons intressantaste stadsdelar. Områden som Shoreditch och Hoxton är sedan flera år etablerade som några av stadens trendigaste. Sida vid sida med en tuff verklighet, som den i ”Top Boy”, erövrar trendsökarna Hackney. Åk till Liverpool Street Station och följ Shoreditch High Street norrut.
Ljuvliga krigstider
Publicerad: 03/11 00:43
Efter att ha läst ett spännande bokutdrag i söndags var jag bara tvungen att slinka in på Londons kanske mest fashionabla hotell när jag var på väg hem från ett uppdrag härom dagen.
Lite undanskymt från vardagsbruset längs Strand ligger nyrenoverade Savoy som en oas för fint folk med mycket pengar. När hotellet öppnades i slutet av 1800-talet beskrevs det som Londons första riktiga lyxhotell, där gästerna kunde njuta av utsikt över Themsen.
När hotellet i fjol höstas åter öppnades efter knappt tre års kostsam renovering var det i ännu lyxigare skrud än tidigare. Själv har jag aldrig känt mig riktigt bekväm i dessa fina miljöer, även om att antal vistelser på lyxiga hotell i samband med tjänsteresor varit väldigt behagliga.
När jag kliver in i lobbyn på Savoy känner jag mig iakttagen, som om jag hamnat i en miljö där jag inte hör hemma och att det syns lång väg. Men jag vandrar runt med bestämda steg för att insupa en modern version av den miljö som skildras i boken ”The West End Front: The Wartime Secrets of London’s Grand Hotels” av Matthew Sweet.
I boken berättas om det skandalösa lyxliv kungligheter och andra välbeställda levde på flotta Londonhotell som Savoy, Ritz, Dorchester och Claridge’s mitt under brinnande världskrig i början 1940-talet.
Medan vanlig folk led under det nazityska bombardemanget av London utkämpade överklassen sitt eget ”Ritzkrieg” i barer och restauranger på lyxhotellen, avskärmade från den förskräckliga verkligheten utanför.
I boken beskrivs lyxhotellen som lokala varianter på det Casablanca som skonades från kriget.
Till Savoy tog Winston Churchill gärna sin regering på lunch när det var möjligt. I en liten museihörna vid hotellets American Bar visas bilder på kungligheter, presidenter, filmstjärnor och musiker som tagit in på hotellet genom åren.
Här har också artister från Frank Sinatra till Amy Winehouse underhållit gästerna.
När jag tar några bilder i lobbyn ser jag i ögonvrån hur en uniformerad portier börjar röra sig i min riktning.
Då glider jag smidigt ut genom snurrdörren.
Du kan få ett dubbelrum på Savoy för cirka 300 pund per natt. Men då missar du chansen att uppleva den bedrövliga standard som ofta präglar de vanliga turisthotellen i London, något som aldrig upphör att fascinera.
Krångliga London
Publicerad: 01/11 21:39
Det här kommer att bli en av de krångligaste texter jag skrivit, men så blir det när man ska försöka förklara skillnaden mellan staden London och City of London. Kanske är det bäst att sluta läsa redan här.
Turister som kommer till London köper ofta souvenirer som det står City of London på. Tröjan eller muggen blir ett minne från resan, men det är långt ifrån säkert att besökaren ens satt sin fot i City of London.
Staden London är hela den stora stad med Big Ben, Themsen, Soho, Madame Tussauds och allt annat vi förknippar med denna metropol. City of London är en liten del av denna storstad, bara knappt tre kvadratkilometer stor och med blygsamma 11 000 invånare.
City, som det oftast kallas, är Londons ursprungliga centrum och har varit platsen för stadens handelsmän och finanshajar i hundratals år. Här växte bankvärlden fram och blev den globala finansvärldens centrum tills Wall Street i New York tog upp konkurrensen.
Det stora London består av ett drygt 30-tal kommuner med en grad av självstyre. Två av dessa har status som egen stad, City of London och City of Westminster, där Storbritanniens politiska maktcentrum ligger.
City styrs av City of London Corporation, som leds av en Lord Mayor of London, ej att förväxla med Mayor of London, alltså den stora stadens borgmästare (ni mötte honom, Boris Johnson, i ett blogginlägg för några dagar sedan).
City har också sin egen poliskår. Den har nu fullt upp med att hålla koll på tältockupanterna framför St Paul’s-katedralen, som är den stora turistattraktionen i City. Demonstranterna är där för att protestera mot allt det City of Londons finanscentrum representerar i form av giriga banker och bankirer.
Egentligen skulle de slå upp sina tält framför Londonbörsens lokaler, som ligger vid Paternostertorget (bilden ovan) alldeles intill den magnifika katedralen. Men i denna kapitalets högborg är detta fina torg inte den offentliga plats det ser ut att vara, utan privatägd mark.
Därför kunde polisen spärra av torget direkt och demonstranterna fick slå upp tälten framför katedralen i stället. Det ledde i sin tur till en fascinerande historia om Gud och Mammon och rätten att demonstrera, men den får vi ta en annan gång.
Har ni läst så här långt ångrar ni säkert att ni inte slutade tidigare, för det här var en text som förmodligen mått bäst av att aldrig skrivas. Vissa ämnen är helt enkelt för krångliga.
Om ni åker till London ska ni dock se till att ni verkligen besöker City of London. Där finns massor av attraktioner, från skyskraporna i området nära Liverpool Street Station till en rad historiska byggnader och så förstås St Paul’s-katedralen, ett av världens mest magnifika byggnadsverk.
Monstershopping
Publicerad: 31/10 09:51
Från början var tanken att en av Londons eländigaste platser skulle förvandlas till en mysig stadsmiljö, inspirerad av Barcelona, med täta kvarter och butiker och restauranger längs gatorna.
Det var innan London tilldelats de olympiska spelen 2012 och ska sanningen fram var det inte många som trodde att denna globala fest skulle komma till Stratford i östra London.
Om nio månader är dock spelen i full gång och miljontals åskådare kommer att strömma till den nya Olympiaparken, som förvandlat denna del av London till oigenkännlighet. Men några mysiga stadskvarter kommer man inte hitta.
I stället kommer 70 procent av de cirka tio miljoner beräknade OS-åskådarna att göra entré genom Europas största shoppingcenter i stadsmiljö. Alla som vill ondgöra sig över kommersialiseringen av de olympiska spelen kommer att få en högtidsstund.
Jag har inte mycket till övers för stora shoppingcentrum. Men det är svårt att inte fascineras av nya Westfield Stratford City, som detta monster till köpcentrum heter. Här ryms 300 butiker, 70 restauranger, biografer, bowling, kasino, hotell och kontor, allt i direkt anslutning till vad som håller på att utvecklas till en av Londons största knutpunkter för kollektivtrafik.
Shoppingkomplexet har skapat 10 000 nya arbetstillfällen i en av Londons fattigaste stadsdelar. Omkring 2 000 av dessa jobb har gått till långtidsarbetslösa i närområdet. Folk i denna del av London verkar väldigt förtjusta i förvandlingen av vad som alltid varit stadens smutsiga bakgård.
Jag var där vid invigningen för snart sju veckor sedan och såg kaoset när 160 000 köplystna Londonbor invaderade Westfield. Första månaden kom fyra miljoner besökare till shoppingcentret. Att kalla det succé är ingen överdrift.
Risken finns att baksmällan kommer om några år, när det nya Stratford ska hitta sin profil efter den olympiska yran. Med så mycket kommersiell verksamhet koncentrerad under ett och samma tak talar mycket för att de nya stadsdelar som byggs i området kommer att bli livlösa bostadskvarter.
Den olympiska byn intill Westfield, som blir bostadsområde efter OS, är ingen vacker syn och varslar om en framtid som knappast blir problemfri.
Den som vill byta shoppingträngseln längs Oxford Street mot en mer koncentrerad upplevelse kan åka till Stratford via ett brett utbud av kollektivtrafik. Metrons Central line och Jubilee line går till Stratford, liksom lokaltågen DLR och London Overground, samt en rad busslinjer.
Förvriden olympisk konst
Publicerad: 29/10 20:20
Det har beskrivits som de förvridna resterna av två gigantiska lyftkranar efter en katastrofal kollision.
Av många kommentarer till det konstverk som ska symbolisera nästa års sommar-OS i London är detta också en av de snällare. Jag tog en tur ut till Stratford i östra London för att än en gång titta på skapelsen vars formella namn är ArcelorMittal Orbit.
Det 115 meter höga tornet mellan den blivande Olympiastadion och simstadion är snart färdigt. De sista bitarna sattes på plats häromdagen, nu återstår bara detaljerna innan verket står helt klart.
Monumentala offentliga konstverk väcker alltid känslor. Ibland är de osmakliga hyllningar till självgoda diktatorer, ibland omdömeslöst slöseri med skattepengar.
Vad historiens dom över Orbit, det korta namnet för tornet i Stratford, blir återstår förstås att se. Tidningen Guardians inflytelserike arkitekturskribent Jonathan Glancey skrev på lördagen att Orbit vinner i längden, och efter ett antal besök i Olympiaparken är jag benägen att hålla med.
Historien om denna skapelse började för några år sedan då Londons då nyvalde borgmästare Boris Johnson förde fram förslaget att Olympiaparken i Stratford borde utsmyckas med något spektakulärt som kunde locka besökare även efter de olympiska spelen.
En designtävling utlystes och av ett 50-tal bidrag, flera av dem storslagna verk, valdes detta förvridna torn i stål designat av den indiskfödde konstnären Anish Kapoor, som är verksam i Storbritannien.
Enligt historien träffade sedan Boris Johnson av en slump den liksom Kapoor Indienfödde stålmagnaten Lakshmi Mittal, Storbritanniens rikaste man, vid ett möte och föreslog att denne skulle sponsra skapelsen.
Så blev det och därför heter tornet ArcelorMittal Orbit, efter det sponsrande stålbolaget. Av kostnaden på drygt 19 miljoner pund står Mittal för 16 miljoner.
Tornet består av ett antal förvridna stålkonstruktioner som rör sig i en omloppsbana (orbit på engelska) runt ett bärande torn i mitten. Längst upp finns en plattform varifrån det utlovas en spektakulär utsikt över Olympiaparken och stora delar av London.
ArcelorMittal Orbit öppnas inte förrän i samband med sommar-OS 2012. Londonbesökaren kan dock göra en utflykt till Stratford och se både tornet och de olympiska arenorna växa fram (det mesta är redan klart). Ta lokaltåget DLR till stationen Pudding Mill Lane och följ skyltarna för en kort promenad till utsiktsplatsen View Tube (läs mer här). Där finns också ett litet kafé.
I verkliga livet
Publicerad: 27/10 20:15
Fördelen med att bli äldre är att man får muttra lite irriterat över nymodigheter. Det hör till spelet och det kan ibland fylla en viktig funktion att någon betraktar företeelser med ett längre tidsperspektiv.
Själv har jag sedan vågen av frigörelse drog igång i arabvärlden agerat sur gubbe så fort kommentarerna skenat iväg om ”Twitterrevolutioner” och sociala medier som fällt diktaturer.
Riktigt så enkelt är det inte. Därför blev jag glad när jag i går läste en intressant intervju i min gamla tidning Dagens Nyheter, där jag arbetade under många år, med en av de unga egyptiska aktivister som tidigare i år demonstrerade på Tahrirtorget i Kairo.
Salma Said, som hon heter, betackar sig för allt vårt snack om de sociala mediernas roll i det arabiska upproret. De är bara det senaste sättet att kommunicera, påpekar hon. Det var människor av kött och blod, de allra flesta utan en aning om hur Twitter fungerar, som störtade diktatorerna.
Ni kan läsa intervjun med henne här.
Själv bevakade jag Baltikums frigörelse och Sovjetunionens sönderfall som Moskvakorrespondent för 20 år sedan. Då samlades hundratusentals demonstranter regelbundet till ytterst välordnande massmöten i en tid då det modernaste som fanns var telefaxen.
De senaste dagarna har jag tillbringat en hel del tid vid St Paul’s-katedralen här i London, där jag intervjuat tältockupanterna som deltar i den globala proteströrelsen mot ekonomiska orättvisor.
De använder förstås sociala medier och nätets alla möjligheter på ett väldigt proffsigt sätt. Men de jag talat med har unisont påpekat nätaktivismens begränsningar. Den fysiska närvaron har varit avgörande för att ge aktionen liv.
– Det blir en helt annan debatt när människor möts i verkliga livet. Att driva kampanj på nätet är för begränsat, sade en ung aktivist som jag träffade.
Det var inte bättre förr. Men vi får inte helt förblindas av den fascinerande tekniska utveckling vi upplever i dag.
St Paul’s-katedralen är en av Londons främsta turistattraktioner. Ni kommer dit med Central line till stationen St Paul’s. Den senaste veckan har katedralen varit stängd på grund av tältlägret, men ska enligt uppgift nu öppnas igen. Under tiden har tältlägret blivit en attraktion i sig.
Borgmästare Boris
Publicerad: 26/10 19:50
Det gäller att gripa tillfället när det dyker upp. Så när Londons borgmästare Boris Johnson vandrar iväg mot lokaltågstationen slår jag följe med honom.
Boris, han kallas aldrig något annat, har precis talat vid en tillställning i östra London. Nu är han på väg mot lokaltåget DLR för att åka tillbaka till kontoret. Jag frågar om han ofta åker kollektivt.
– Självklart! Det finns ingen anledning att ta bilen i London, säger han.
Det regnar ordentligt och borgmästarens kavaj är rejält blöt då han stått utomhus och gett en tv-intervju. Under intervjun vickar han paraplyet en aning så att vattnet rinner nerför nacken på BBC-reportern.
Boris ler illmarigt. Han beter sig ofta som den busige överklasspojke han i grunden är. Denna image förstärks av hans bångstyriga ickefrisyr, en blond kalufs han aldrig tycks kamma. Men bakom den busiga ytan är detta en fullblodspolitiker, alltid underhållande med sina frispråkiga tal.
Vid det Konservativa partiets konferens för några veckor sedan var det stora samtalsämnet om Boris Johnson i själva verket är ute efter att ersätta ärkerivalen David Cameron som partiledare och premiärminister. Boris försäkrade att han har fullt upp med London och till våren ställer han upp till omval i borgmästarvalet.
När vi klivit ombord på lokaltåget kommer en ung kille fram och vill bli fotograferad med borgmästaren. Boris, en av Storbritanniens mäktigaste män, ställer förstås upp. Ingen av hans två unga medarbetare ser ut som en livvakt och stämningen är avspänd.
Under resan in mot centrala London pratar vi om städer och stadsutveckling. Jag frågar Boris hur det är att styra en världsstad som London.
– Uppiggande! Det är fullständigt uppslukande, det bästa jobb jag haft, försäkrar han.
Lokaltåget når slutstationen Bank och jag tackar borgmästare Boris för pratstunden. Han beklagar artigt att den blev så kort.
Med detta är ni välkomna till Londonbloggen. Den kommer att handla om människor, miljöer, intressanta byggnader, städer i allmänhet och London i synnerhet.
Ni kanske inte har turen att träffa borgmästaren när ni besöker London, men ni kan hyra en ”Boris bike”. Så kallas de hyrcyklar som nu finns överallt och som blivit något av borgmästarens stora symbolfråga. Men se upp för trafiken!
