Arkiv för oktober, 2011
Monstershopping
Publicerad: 31/10 09:51
Från början var tanken att en av Londons eländigaste platser skulle förvandlas till en mysig stadsmiljö, inspirerad av Barcelona, med täta kvarter och butiker och restauranger längs gatorna.
Det var innan London tilldelats de olympiska spelen 2012 och ska sanningen fram var det inte många som trodde att denna globala fest skulle komma till Stratford i östra London.
Om nio månader är dock spelen i full gång och miljontals åskådare kommer att strömma till den nya Olympiaparken, som förvandlat denna del av London till oigenkännlighet. Men några mysiga stadskvarter kommer man inte hitta.
I stället kommer 70 procent av de cirka tio miljoner beräknade OS-åskådarna att göra entré genom Europas största shoppingcenter i stadsmiljö. Alla som vill ondgöra sig över kommersialiseringen av de olympiska spelen kommer att få en högtidsstund.
Jag har inte mycket till övers för stora shoppingcentrum. Men det är svårt att inte fascineras av nya Westfield Stratford City, som detta monster till köpcentrum heter. Här ryms 300 butiker, 70 restauranger, biografer, bowling, kasino, hotell och kontor, allt i direkt anslutning till vad som håller på att utvecklas till en av Londons största knutpunkter för kollektivtrafik.
Shoppingkomplexet har skapat 10 000 nya arbetstillfällen i en av Londons fattigaste stadsdelar. Omkring 2 000 av dessa jobb har gått till långtidsarbetslösa i närområdet. Folk i denna del av London verkar väldigt förtjusta i förvandlingen av vad som alltid varit stadens smutsiga bakgård.
Jag var där vid invigningen för snart sju veckor sedan och såg kaoset när 160 000 köplystna Londonbor invaderade Westfield. Första månaden kom fyra miljoner besökare till shoppingcentret. Att kalla det succé är ingen överdrift.
Risken finns att baksmällan kommer om några år, när det nya Stratford ska hitta sin profil efter den olympiska yran. Med så mycket kommersiell verksamhet koncentrerad under ett och samma tak talar mycket för att de nya stadsdelar som byggs i området kommer att bli livlösa bostadskvarter.
Den olympiska byn intill Westfield, som blir bostadsområde efter OS, är ingen vacker syn och varslar om en framtid som knappast blir problemfri.
Den som vill byta shoppingträngseln längs Oxford Street mot en mer koncentrerad upplevelse kan åka till Stratford via ett brett utbud av kollektivtrafik. Metrons Central line och Jubilee line går till Stratford, liksom lokaltågen DLR och London Overground, samt en rad busslinjer.
Förvriden olympisk konst
Publicerad: 29/10 20:20
Det har beskrivits som de förvridna resterna av två gigantiska lyftkranar efter en katastrofal kollision.
Av många kommentarer till det konstverk som ska symbolisera nästa års sommar-OS i London är detta också en av de snällare. Jag tog en tur ut till Stratford i östra London för att än en gång titta på skapelsen vars formella namn är ArcelorMittal Orbit.
Det 115 meter höga tornet mellan den blivande Olympiastadion och simstadion är snart färdigt. De sista bitarna sattes på plats häromdagen, nu återstår bara detaljerna innan verket står helt klart.
Monumentala offentliga konstverk väcker alltid känslor. Ibland är de osmakliga hyllningar till självgoda diktatorer, ibland omdömeslöst slöseri med skattepengar.
Vad historiens dom över Orbit, det korta namnet för tornet i Stratford, blir återstår förstås att se. Tidningen Guardians inflytelserike arkitekturskribent Jonathan Glancey skrev på lördagen att Orbit vinner i längden, och efter ett antal besök i Olympiaparken är jag benägen att hålla med.
Historien om denna skapelse började för några år sedan då Londons då nyvalde borgmästare Boris Johnson förde fram förslaget att Olympiaparken i Stratford borde utsmyckas med något spektakulärt som kunde locka besökare även efter de olympiska spelen.
En designtävling utlystes och av ett 50-tal bidrag, flera av dem storslagna verk, valdes detta förvridna torn i stål designat av den indiskfödde konstnären Anish Kapoor, som är verksam i Storbritannien.
Enligt historien träffade sedan Boris Johnson av en slump den liksom Kapoor Indienfödde stålmagnaten Lakshmi Mittal, Storbritanniens rikaste man, vid ett möte och föreslog att denne skulle sponsra skapelsen.
Så blev det och därför heter tornet ArcelorMittal Orbit, efter det sponsrande stålbolaget. Av kostnaden på drygt 19 miljoner pund står Mittal för 16 miljoner.
Tornet består av ett antal förvridna stålkonstruktioner som rör sig i en omloppsbana (orbit på engelska) runt ett bärande torn i mitten. Längst upp finns en plattform varifrån det utlovas en spektakulär utsikt över Olympiaparken och stora delar av London.
ArcelorMittal Orbit öppnas inte förrän i samband med sommar-OS 2012. Londonbesökaren kan dock göra en utflykt till Stratford och se både tornet och de olympiska arenorna växa fram (det mesta är redan klart). Ta lokaltåget DLR till stationen Pudding Mill Lane och följ skyltarna för en kort promenad till utsiktsplatsen View Tube (läs mer här). Där finns också ett litet kafé.
I verkliga livet
Publicerad: 27/10 20:15
Fördelen med att bli äldre är att man får muttra lite irriterat över nymodigheter. Det hör till spelet och det kan ibland fylla en viktig funktion att någon betraktar företeelser med ett längre tidsperspektiv.
Själv har jag sedan vågen av frigörelse drog igång i arabvärlden agerat sur gubbe så fort kommentarerna skenat iväg om ”Twitterrevolutioner” och sociala medier som fällt diktaturer.
Riktigt så enkelt är det inte. Därför blev jag glad när jag i går läste en intressant intervju i min gamla tidning Dagens Nyheter, där jag arbetade under många år, med en av de unga egyptiska aktivister som tidigare i år demonstrerade på Tahrirtorget i Kairo.
Salma Said, som hon heter, betackar sig för allt vårt snack om de sociala mediernas roll i det arabiska upproret. De är bara det senaste sättet att kommunicera, påpekar hon. Det var människor av kött och blod, de allra flesta utan en aning om hur Twitter fungerar, som störtade diktatorerna.
Ni kan läsa intervjun med henne här.
Själv bevakade jag Baltikums frigörelse och Sovjetunionens sönderfall som Moskvakorrespondent för 20 år sedan. Då samlades hundratusentals demonstranter regelbundet till ytterst välordnande massmöten i en tid då det modernaste som fanns var telefaxen.
De senaste dagarna har jag tillbringat en hel del tid vid St Paul’s-katedralen här i London, där jag intervjuat tältockupanterna som deltar i den globala proteströrelsen mot ekonomiska orättvisor.
De använder förstås sociala medier och nätets alla möjligheter på ett väldigt proffsigt sätt. Men de jag talat med har unisont påpekat nätaktivismens begränsningar. Den fysiska närvaron har varit avgörande för att ge aktionen liv.
– Det blir en helt annan debatt när människor möts i verkliga livet. Att driva kampanj på nätet är för begränsat, sade en ung aktivist som jag träffade.
Det var inte bättre förr. Men vi får inte helt förblindas av den fascinerande tekniska utveckling vi upplever i dag.
St Paul’s-katedralen är en av Londons främsta turistattraktioner. Ni kommer dit med Central line till stationen St Paul’s. Den senaste veckan har katedralen varit stängd på grund av tältlägret, men ska enligt uppgift nu öppnas igen. Under tiden har tältlägret blivit en attraktion i sig.
Borgmästare Boris
Publicerad: 26/10 19:50
Det gäller att gripa tillfället när det dyker upp. Så när Londons borgmästare Boris Johnson vandrar iväg mot lokaltågstationen slår jag följe med honom.
Boris, han kallas aldrig något annat, har precis talat vid en tillställning i östra London. Nu är han på väg mot lokaltåget DLR för att åka tillbaka till kontoret. Jag frågar om han ofta åker kollektivt.
– Självklart! Det finns ingen anledning att ta bilen i London, säger han.
Det regnar ordentligt och borgmästarens kavaj är rejält blöt då han stått utomhus och gett en tv-intervju. Under intervjun vickar han paraplyet en aning så att vattnet rinner nerför nacken på BBC-reportern.
Boris ler illmarigt. Han beter sig ofta som den busige överklasspojke han i grunden är. Denna image förstärks av hans bångstyriga ickefrisyr, en blond kalufs han aldrig tycks kamma. Men bakom den busiga ytan är detta en fullblodspolitiker, alltid underhållande med sina frispråkiga tal.
Vid det Konservativa partiets konferens för några veckor sedan var det stora samtalsämnet om Boris Johnson i själva verket är ute efter att ersätta ärkerivalen David Cameron som partiledare och premiärminister. Boris försäkrade att han har fullt upp med London och till våren ställer han upp till omval i borgmästarvalet.
När vi klivit ombord på lokaltåget kommer en ung kille fram och vill bli fotograferad med borgmästaren. Boris, en av Storbritanniens mäktigaste män, ställer förstås upp. Ingen av hans två unga medarbetare ser ut som en livvakt och stämningen är avspänd.
Under resan in mot centrala London pratar vi om städer och stadsutveckling. Jag frågar Boris hur det är att styra en världsstad som London.
– Uppiggande! Det är fullständigt uppslukande, det bästa jobb jag haft, försäkrar han.
Lokaltåget når slutstationen Bank och jag tackar borgmästare Boris för pratstunden. Han beklagar artigt att den blev så kort.
Med detta är ni välkomna till Londonbloggen. Den kommer att handla om människor, miljöer, intressanta byggnader, städer i allmänhet och London i synnerhet.
Ni kanske inte har turen att träffa borgmästaren när ni besöker London, men ni kan hyra en ”Boris bike”. Så kallas de hyrcyklar som nu finns överallt och som blivit något av borgmästarens stora symbolfråga. Men se upp för trafiken!
