Arkiv för november, 2011
Glädjen med språk
Publicerad: 30/11 14:43
Häromdagen träffade jag en man med en ovanlig och spännande bakgrund. Han är finländsk medborgare, har finska föräldrar, finskt efternamn, men lärde sig finska först som 23-åring. Han föddes i Uppsala, flyttade till Australien, växte upp med engelska som förstaspråk, återvände till Uppsala och fyllde på med svenska som andraspråk.
Nu har han kommit ut med en bok om det engelska språket, en guide till de vanligaste misstagen många gör.
Jesse Karjalainen heter han. Han arbetar som redaktör på en tidskrift om fysik i Bristol och vi träffas på ett kafé i London samma dag som hans bok kommer ut.
– När jag är i Finland känner jag mig mer som finlandssvensk, då min svenska är betydligt bättre än min finska, säger Jesse, som tidigare bland annat arbetat på resebyrå i Esbo och jobbat en sommar som layoutare på Hufvudstadsbladet.
Jesse studerade turism på folkhögskolan i Pargas och senare journalistik i Edinburgh i Skottland. Till Bristol flyttade han 2007 och det var arbetet där som redaktör för en fysiktidskrift som gav honom idén till boken ”The Joy of English”.
– När jag granskade texter märkte jag att jag hela tiden stötte på samma fel. Jag började arbeta med boken för två och ett halvt år sedan, fick nej från flera förlag innan ett förlag direkt sa ja när de sett ett utdrag på två sidor, berättar Jesse.
Boken riktar sig främst till den som har engelska som modersmål och skriver på engelska; studenter, journalister, bloggare och allmänt språkintresserade. Men den fungerar förstås också för den som inte har engelska som förstaspråk.
Exemplen i boken, drygt 100 av de vanligaste felen i bruket av engelska språket, känns bekanta. ”Who” eller ”whom”, vad är rätt egentligen? När gäller undantagen för ”a” och ”an”?
– Det är ingen tråkig bok om grammatiska regler. Min tanke är att boken ska vara ett lättanvänt verktyg, säger Jesse, som hunnit bli 38 år.
Han är inställd på att petiga personer kommer att granska boken ordentligt i jakt på fel. Språk, och språkregler, kan ibland vara kontroversiella saker. Men här handlar det om känsla för språket än gamla regler.
Jesse har hittat så många exempel att en fortsättning redan är producerad. Om eller när den kommer ut återstår att se.
Min egen engelska är hyfsad, men sedan jag flyttade till London har jag upptäckt hur präglad den är av tidigare vistelser i USA. Blir ofta osäker på om jag ska säga ”bill” eller ”check” när jag ber om notan på restauranger, eller om soporna jag bär ut är ”rubbish” eller ”trash”.
Som förr i tiden
Publicerad: 27/11 22:30
Upplevde en fläkt av svunna tider i en av Londons gamla dubbeldäckarbussar som fortfarande används som historiska inslag i den reguljära trafiken på Londons gator.
Routemaster heter den klassiska modellen som karaktäriseras av den öppna plattformen längst bak, där passagerarna kliver av och på utan att behöva vänta på att dörren öppnas. Den sista gamla Routemastern togs ur bruk för sex år sedan, då de inte uppfyllde kraven på tillgänglighet för funktionshindrade.
Londons gator är förstås fyllda av röda dubbeldäckare, men det var något speciellt med den gamla Routemastern. Bussentusiaster kan dock uppleva den gamla känslan längs två linjer i centrala London, där ett antal av de klassiska bussarna fortfarande används.
Från Trafalgar Square kan man åka linje 9 mot Kensington High Street eller linje 15 mot Tower Hill. De gamla bussarna trafikerar en begränsad sträcka längs dessa linjer, förbi ett antal av Londons större turistattraktioner.
Ombord finns en konduktör som med kraftfull stämma ropar ut hållplatserna. Bussarna, som tillverkades mellan 1958 och 1968, är trånga men charmiga. Tidigare var de lika typiska för gatubilden i London som de svarta taxibilarna.
Nostalgikerna har saknat Routemastern, något Londons borgmästare Boris Johnson hoppas kunna vinna politiska poäng på när han ställer upp till omval till våren. Boris, som aldrig kallas något annat, har drivit frågan om att satsa på en ny, modern, miljövänlig Routemaster med öppen plattform längst bak.
Nu är den verklighet och de första tas i bruk i början av 2012. Den kallas förstås ”Boris Bus” och kommer garanterat att figurera i valrörelsen inför borgmästarvalet nästa år.
Kritikerna ser den nya Routemastern som en dyr satsning för att tillfredställa borgmästarens fåfänga.
De klassiska Routemasterbussar som går längs linje 9 och 15 är i trafik dagtid veckans alla dagar och går ungefär var 15-20:e minut. Ordinarie biljett för kollektivtrafik gäller.
Fotbollsboende
Publicerad: 25/11 21:01
Det finns mycket som kan driva på utvecklingen och byggandet av bostäder. Fotboll, till exempel.
Nyligen var jag ute på ett uppdrag och stötte på några intressanta exempel på fotbollsdriven stadsutveckling i kvarteren kring Arsenals nya hemmaarena Emirates Stadium i norra London. Sedan klubben flyttade dit för drygt fem år sedan har området kring arenan genomgått stora förändringar.
Direkt intill arenan finns ett par färdiga bostadsområdet och nya är på väg upp. Det är förstås inte enbart fotbollsfans som flyttar dit, men en mäklare i området som jag pratade med berättade att det bland kunderna finns Arsenalsupportrar som vill ha nära till hemmamatcherna.
När ett av områdena började säljas ingick säsongsbiljetter i lägenhetspriset.
Några hundra meter från Emirates Stadium ligger det som var Arsenals gamla arena, som oftast kallades Highbury efter stadsdelen där den ligger. Denna klassiska fotbollsarena har nu byggts om till ett väldigt annorlunda bostadsområde.
Ytterväggarna till de tidigare huvudläktarna står kvar, men innanför är allt ombyggt till exklusiva lägenheter. Det som var planen, tidigare en av de bästa gräsmattorna i Premier League, är nu trädgård och park för de boende.
Rena drömboendet för en fotbollssupporter, åtminstone om man håller på Arsenal.
Ta Piccadilly line till stationen Arsenal. Gå till vänster och sedan till höger på Avenell Road om du vill se det ombyggda Highbury. Vill du se Emirates Stadium går du till höger från stationen och följer sedan Drayton Park tills du ser arenan. Där kan besökare gå på rundturer eller besöka Arsenals museum.
Att tänka tvärtom
Publicerad: 24/11 15:54
När en stad ska förnyas kan första instinkten vara att riva det gamla och bygga nytt, särskilt när det gamla är förfallen industrimiljö.
På 60- och 70-talen, när en våg av modernism svepte fram över de flesta städer, revs många gamla fina miljöer. Nu har man lyckligtvis blivit bättre på att införliva det gamla i det nya.
De senaste två åren har planerare och beslutsfattare från hela världen rest till New York för att bevittna ett litet mirakel. På södra Manhattan har vad som var några kilometer övervuxen gammal godsjärnväg på en upphöjd bana genom delvis förfallna industrikvarter blivit en av stadens främsta attraktioner.
The High Line, som den heter, invigdes sommaren 2009. I somras öppnades en andra etapp av denna trevliga och högst annorlunda park som nu sträcker sig drygt två kilometer från Gansevoort Street i det gamla slakteridistriktet upp till 30:e gatan genom stadsdelen Chelsea.
När jag vandrat längs High Line har jag tänkt på den populära tv-serien Seinfeld, en jättesuccé från 90-talet om fyra vänners bisarra vardag i New York som fortfarande går i ständiga repriser.
En av figurerna i serien är den evige förloraren George, som misslyckas med det mesta tills han en dag kommer på idén att göra allt precis tvärtemot vad hans instinkter säger. Då blir det förstås succé.
Alla instinkter talade för att The High Line i sin gamla, förfallna skepnad skulle rivas. Den sydligaste delen revs också på 60-talet och sedan det sista godståget rullat på banan 1980 stred byggbolagen för att få riva resten.
Men det fanns de som tänkte tvärtom. I tio års tid kämpade en liten grupp som kallade sig Friends of the High Line för att förverkliga en dröm om en annorlunda park. Med stöd av bland annat New Yorks borgmästare Michael Bloomberg blev drömmen verklighet.
Det är alla glada för idag, inte minst byggbolagen. The High Line har blåst liv i en förgäten del av Manhattan och längs den nu så populära parken växer en lång rad nya byggnadsprojekt upp.
Många städer söker nu sin egen ”High Line” och det kommer säkert spännande efterföljare. Här i London finns många exempel på gammal industrimiljö som integrerats i nya stadsdelar, ofta (men inte alltid) med lyckat resultat.
Vi kommer att få se mycket mer av den varan framöver.
The High Line kan nås via en rad trappor och hissar från den södra änden vid Gansevoort Avenue upp till 30:e gatan i norr. Mer information hittar ni här.
Vänstertrafik
Publicerad: 22/11 01:33
Det hände mitt framför ögonen på mig, i rusningstrafiken vid Liverpool Street Station. En ung kvinna sprang ut i gatan, mot rött, och tittade åt fel håll. Hon såg aldrig cyklisten som kom i hög fart och kollisionen var oundviklig.
Jag var nära att göra precis samma sak själv för en tid sedan, men cyklisten hann väja undan. Värre kunde det ha slutat en annan gång då jag var ytterst nära att kliva ut i gatan mitt framför en buss.
Vid de flesta övergångsställen i London står det ”Look left” eller ”Look right” i stora bokstäver på gatan, med en pil att för att undvika alla missförstånd. Att man som tillfällig besökare tittar åt fel hål är inte så konstigt, men nu börjar jag undra hur länge det ska dröja innan min instinkt slutar få mig att titta åt fel håll (och riskera livet när jag korsar gatan).
Jag är långt ifrån ensam om problemet. London är en av världens mest internationella städer och många av oss som kommit hit har högertrafiken i ryggmärgen. Det märks inte minst i metrons trappor och vindlande, underjordiska gångar.
”Keep left” står på skyltarna, ett budskap många missar. Resultatet blir ett än värre kaos än vad det skulle behöva vara i de trånga gångarna.
Vänstertrafiken lär bestå i det här landet, samtidigt som allt fler boende i London har högertrafiken i ryggmärgen.
Varifrån kvinnan som orsakade olyckan vid Liverpool Street Station kommer vet jag inte, men hon tittade åt fel håll när hon sprang ut i gatan.
Båda hon och mannen på cykeln hade rejält ont efteråt, men det hela kunde ha slutat mycket värre.
Stadsdelar på bettet
Publicerad: 19/11 21:09
Lagom förfallna kvarter med gamla lagerlokaler och verkstäder, väggar och murar fulla med graffiti, udda figurer längs gatorna. Någon kanske tänker slum och elände, men om man studerar stadsdelar där saker är på gång i städer som London eller New York signalerar intrycken något annat.
Bilden längst upp är tagen i Bushwick, en stadsdel i Brooklyn i New York. Den under är från Hackney Wick, en fram tills nyligen gudsförgäten del av östra London.
Bilderna har som ni ser en sak gemensamt, förutom intrycket av allmänt förfall, i graffitin. Sweet Toof, en av Londons mer framträdande så kallade street artists har varit framme med sprayburkarna och lämnat efter sig sitt signalement, tandraderna med det rosa tandköttet.
Om ni vandrar runt i östra London, inte minst i Hackney, kommer ni att stöta på tandköttet på många ställen. Att Sweet Toof satt tänderna i New York också visste jag inte förrän jag besökte Bushwick i våras.
Hackney Wick och Bushwick är två stadsdelar som befinner sig i början av en utveckling som brukar kallas gentrifiering. Begreppet sägs ha använts först av den brittiska sociologen Ruth Glass för drygt 40 år sedan när hon beskrev hur slitna gamla arbetarstadsdelar togs över av finare folk (gentry, herrskap, på engelska) med pengar och sedan bytte skepnad.
I både London och New York finns en rad exempel på sådana stadsdelar, som i dag tillhör städernas populäraste. I London rapporterades i veckan hur gamla verkstadskvarter i Clerkenwell och Shoreditch, där omvandligen till bostäder pågått länge, nu av mäklare rankas bland stadens attraktivaste områden med bostadspriser därefter.
I New York finns motsvarande, sedan länge etablerade exempel bland annat på södra Manhattan och i Brooklyn. Naturligtvis finns liknande exempel i städer som Helsingfors, Stockholm och många andra platser runt om i världen. Södermalm i Stockholm är ett av de tydligaste exemplen man kan hitta.
Trenden fortsätter hela tiden att erövra nya stadsdelar, knappast till allas glädje. Processen följer ett tydligt mönster, åtminstone i London och New York.
Först töms gamla industri- och lagerlokaler när verksamheterna flyttar. Fattiga konstnärer flyttar in och skapar snabbt ett intresse för området. Gallerier, kaféer, klubbar och andra nya verksamheter dyker upp och drar dit nytt folk som vill vara där det händer.
Snart kommer fastighetsentreprenörerna och börjar rusta upp gamla bostäder eller bygga nytt för att locka dit trendsökare med mer pengar. Då är gentrifieringen i full gång och de fattiga konstnärerna tvingas packa ihop och börja om från början någon annanstans.
Hackney Wick kommer ni att få höra en hel del om under nästa års sommar-OS i London. Den lilla stadsdelen ligger alldeles intill den nya Olympiaparken i östra London och kommer garanterat att figurera i många reportage framöver.
Vill ni studera gentrifieringen i praktiken kan ni åka till London och resa genom Hackney, från gentrifierade Shoreditch till lätt ruffiga Hackney Wick. Buss 26 från Liverpool Street Station är ett bra alternativ. I New York kan ni jämföra Williamsburg (gentrifieringen i full gång) och Bushwick (i startgroparna). Båda ligger i Brooklyn, längs metrons linje L. Kliv av vid Bedford Avenue respektive Morgan Avenue.
Små städers inflytande
Publicerad: 17/11 16:38
Helsingfors är en stor stad i Finland, men en liten stad i världen. Samma förhållande gäller för de andra nordiska huvudstäderna. Men för den skull ska vi inte underskatta våra små metropolers betydelse i det globala perspektivet.
Efter en veckas semester i New York och fylld av intryck från denna världsstad kommer Londonbloggen under några dagar att höja blicken och titta på hur stora och något mindre metropoler utvecklas. Det händer mycket i världens städer just nu och det är inte alltid denna viktiga utveckling får plats i den vardagliga nyhetsrapporteringen.
I New York är det fascinerande att se hur staden inspirerats av Köpenhamn när man de senaste åren satsat hårt på en utbyggnad av cykelbanor och dessutom tagit utrymme från den heliga bilen när delar av självaste Broadway blivit gågata.
Denna utveckling pågår i många städer runt om i världen och flera av de mest intressanta exemplen har en sak gemensamt. När planerna utarbetats har man tagit hjälp av den danske arkitekten och stadsplaneraren Jan Gehl (urban designer står det på hans visitkort).
Den nu 75-årige Gehl är ett etablerat världsnamn inom sitt område och han ägnat hela sitt yrkesliv åt att propagera för mer människovänliga städer. När han reser runt i världen och föreläser är hans huvudexempel Köpenhamn, från förvandlingen av Strøget till gågata till på 60-talet till dagens omfattande nätverk av cykelbanor.
Gehl har också lanserat begreppet ”copenhagenize” för att beskriva det recept han rekommenderar för städer som vill bli mer människovänliga. Det är precis vad New York håller på med.
I New Yorks stadshus finns en intressant kvinna som heter Janette Sadik-Khan. Hon är politiskt ansvarig för transportfrågor under borgmästare Michael Bloomberg. Det är Sadik-Khan som stenhårt drivit frågan om cykelbanor och gågator. För detta har hon blivit en hjälte för många och ett hatobjekt för andra.
En amerikansk skribent som recenserade Jan Gehls senaste bok (”Cities for people” heter den engelska utgåvan) från i fjol beskrev ett studiebesök Sadik-Khan gjorde i Köpenhamn 2007, med Gehl som värd, som ”ett av de mest transformativa ögonblicken för en storstad sedan Berlinmurens fall”.
Sadik-Khan återvände till New York fylld av inspiration och anlitade Gehl som konsult när hon började förändra staden.
Precis som de flesta andra turister passerade vi myllret vid Times Square (bilden ovan) ett antal gånger och flanerade längs de delar av Broadway som nu är avstängda för biltrafik. New Yorks paradgata har delvis blivit gågata och torg längs en sträcka på omkring 20 kvarter från Times Square ner till Madison Square Park.
Än mer omfattande är det nätverk av cykelbanor som nu finns över hela staden och som börjat revolutionera det sätt många New York-bor tar sig till och från jobbet.
Så visst kan en liten stad som Köpenhamn – liksom Helsingfors eller Stockholm – väga tungt även i den stora världen.
Jan Gehl kommer snart till London igen för att predika sitt budskap. Jag går dit och lyssnar på honom då och återkommer med mer om hans tankar.
Julen i full gång
Publicerad: 09/11 01:18
Julhandeln är en svårstoppad naturkraft som ekonomiska kriser knappast rår på, särskilt inte i städer som London.
Även om vi bara kommit en bit in i november är julen förstås i full gång här. På tisdagskvällen tändes juldekorationerna över ståtliga Regent’s Street (bilden ovan), så nu kommer ingen undan längre.
Kelly Clarkson sjöng och skådespelaren Bill Nighy tryckte på knappen för att tända glittret.
Så, Merry Christmas på er alla! Vi hörs om en vecka, då jag är tillbaka i London efter en semesterresa.
Missa inte klassiska leksaksaffären Hamleys om ni besöker Regent’s Street. Hamleys har sålt leksaker i över 250 år och den stora affären har något tidlöst över sig. Kul för alla åldrar.
I Londons betongghetton
Publicerad: 08/11 13:18
En tv-serie som redan innan den visats jämförs med den klassiska amerikanska serien ”The Wire” har mycket att leva upp till.
Det var vad som hände innan brittiska Channel 4 förra veckan rullade igång sin miniserie ”Top Boy” med fyra avsnitt fyra kvällar i rad. ”The Wire” skildrade kampen mellan polis och knarkhandlande kriminella gäng i Baltimore. ”Top Boy” är en närgången skildring av den tuffa tillvaron i ett betongghetto i Londonstadsdelen Hackney.
”Top Boy” fick höga betyg av recensenterna. Även om serien inte lever upp till den komplexa skildringen av båda sidor i gatornas krig i ”The Wire” var den en sevärd skildring av en verklighet som aldrig är långt borta i det London vi så gärna besöker.
Jag vet inte om ”Top Boy” kommer att visas i Norden, men om den gör det ska ni inte missa den.
Serien kretsar kring ett antal ungdomar i Hackney som mer eller mindre frivilligt dras in i en kriminell värld av knarkhandel som lovar pengar och en väg till ett bättre liv. Naturligtvis blir det inte så.
Söndagstidningen Observer lät ett gäng ungdomar från samma miljö som ”Top Boy” skildrar se serien i förväg och ge sitt omdöme. Det blev gott, även om man kritiserade en del detaljer. Läs mer här.
Jag följde serien med stort intresse då jag de senaste månaderna ägnat en hel del tid åt den typ av miljö serien skildrar, de enorma betongghetton med kommunala bostäder för samhällets sämst lottade.
I ett Hbl-reportage som följde upp sommarens kravaller i London besökte vi till exempel det tidigare så ökända Broadwater Farm i Tottenham (bilden ovan). Det är ett typiskt exempel på de bostadsområden som byggdes under 60- och 70-talen för att råda bot på bostadsbristen i London (och andra brittiska städer).
Dessa bostadsområden är också intressanta, och ibland skrämmande, exempel på idéer arkitekturen på den tiden präglades av. London har gott om sådana byggnadsverk som nu väcker ett allt större intresse.
Dessa bostadskomplex, som brukar kallas council housing eller social housing, är en viktig del av den sociala mix som gör London så intressant. Samtidigt pågår nu en utveckling där en del av dessa modernistiska skapelser i betong blir trendiga adresser i stadsdelar som snabbt byter skepnad.
Denna utveckling, och lite udda betongturism, ska jag skriva en del om framöver.
Hackney är en av Londons intressantaste stadsdelar. Områden som Shoreditch och Hoxton är sedan flera år etablerade som några av stadens trendigaste. Sida vid sida med en tuff verklighet, som den i ”Top Boy”, erövrar trendsökarna Hackney. Åk till Liverpool Street Station och följ Shoreditch High Street norrut.
Ljuvliga krigstider
Publicerad: 03/11 00:43
Efter att ha läst ett spännande bokutdrag i söndags var jag bara tvungen att slinka in på Londons kanske mest fashionabla hotell när jag var på väg hem från ett uppdrag härom dagen.
Lite undanskymt från vardagsbruset längs Strand ligger nyrenoverade Savoy som en oas för fint folk med mycket pengar. När hotellet öppnades i slutet av 1800-talet beskrevs det som Londons första riktiga lyxhotell, där gästerna kunde njuta av utsikt över Themsen.
När hotellet i fjol höstas åter öppnades efter knappt tre års kostsam renovering var det i ännu lyxigare skrud än tidigare. Själv har jag aldrig känt mig riktigt bekväm i dessa fina miljöer, även om att antal vistelser på lyxiga hotell i samband med tjänsteresor varit väldigt behagliga.
När jag kliver in i lobbyn på Savoy känner jag mig iakttagen, som om jag hamnat i en miljö där jag inte hör hemma och att det syns lång väg. Men jag vandrar runt med bestämda steg för att insupa en modern version av den miljö som skildras i boken ”The West End Front: The Wartime Secrets of London’s Grand Hotels” av Matthew Sweet.
I boken berättas om det skandalösa lyxliv kungligheter och andra välbeställda levde på flotta Londonhotell som Savoy, Ritz, Dorchester och Claridge’s mitt under brinnande världskrig i början 1940-talet.
Medan vanlig folk led under det nazityska bombardemanget av London utkämpade överklassen sitt eget ”Ritzkrieg” i barer och restauranger på lyxhotellen, avskärmade från den förskräckliga verkligheten utanför.
I boken beskrivs lyxhotellen som lokala varianter på det Casablanca som skonades från kriget.
Till Savoy tog Winston Churchill gärna sin regering på lunch när det var möjligt. I en liten museihörna vid hotellets American Bar visas bilder på kungligheter, presidenter, filmstjärnor och musiker som tagit in på hotellet genom åren.
Här har också artister från Frank Sinatra till Amy Winehouse underhållit gästerna.
När jag tar några bilder i lobbyn ser jag i ögonvrån hur en uniformerad portier börjar röra sig i min riktning.
Då glider jag smidigt ut genom snurrdörren.
Du kan få ett dubbelrum på Savoy för cirka 300 pund per natt. Men då missar du chansen att uppleva den bedrövliga standard som ofta präglar de vanliga turisthotellen i London, något som aldrig upphör att fascinera.
