Författararkiv
Motsägelsernas epok
Publicerad: 22/12 03:19
Det dröjde nästan tre månader, men mitt i julruschen lyckades jag äntligen ta mig till Victoria & Albert Museum i Kensington för att se en av höstens mest uppmärksammade utställningar i London.
Det ståtliga V&A, som det oftast kallas, beskriver sig utan falsk blygsamhet som världens främsta museum för konst och design. Där pågår sedan slutet av september (till 15 januari) en spännande utställning om postmodernismen.
Denna epok, som i utställningen avgränsats till perioden 1970-1990, lämnade märkliga spår efter sig inom allt från arkitektur till mode och musik. Utställningen är en blandning av allt detta.
Postmodernismen beskrivs som en reaktion på modernismens ofta utopiska visioner, inte minst inom arkitekturen där städer och hus blev till avskalade bostadsfabriker, gärna i betong.
När postmodernismen började tränga sig in under 1970-talet blev plötsligt allt tillåtet. Utställningen förklarar närmast övertydligt hur motsägelsefullt och kontroversiellt det kunde yttra sig.
Teatralisk och teoretisk, ett drastiskt avsteg från modernismen, en rörelse som trotsar all definition, komplext och motsägelsefullt, en blandning av Versailles och Las Vegas. Överdrifter och galenskap var välkomna inslag i postmodernismen.
Jag inser rätt snart att mycket av det som visas upp sammanfaller med åren då jag själv trädde in i vuxenåldern. Grace Jones, en av artisterna som visas upp in utställningen, hur skulle man kunna glömma henne?
När jag kommer ut från V&A åker jag till Camden för att titta på en av den postmodernistiska epokens signaturbyggnader i London, det som när den byggdes i början av 1980-talet kallades TV am building.
Arkitekten Terry Farrell skapade denna tv-studio av en gammal bilverkstad. Den byggdes för ett uppkäftigt, nytt tv-bolag som skulle sända kommersiell frukost-tv.
När jag kommer fram upptäcker jag att en betydande del av byggnadens framsida rivits. Huset ska byggas om och moderniseras för sina nuvarande innehavare som inkluderar MTV, ett annat av postmodernismens barn.
Men om man går runt och tittar på byggnaden från andra sidan ser man i alla fall att de berömda äggkopparna längs takkanten finns kvar (bilden ovan), ett exempel på postmodernistisk överdrift (eller lekfullhet).
Nu stundar julledighet. Vi hörs igen efter årsskiftet, då ett spännande år inleds i London. Drottningen firar 60 år på tronen, borgmästarval ska hållas och sommar-OS invigs i slutet av juli.
Helsingfors i fokus
Publicerad: 18/12 19:48
Helsingfors träder in i rollen som World Design Capital först vid årsskiftet, men den internationella uppmärksamhet som följer med detta märks redan.
I dagarna har två brittiska dagstidningar haft resereportage om Helsingfors. Evening Standard valde ett tema i linje med designåret i ett reportage som började i Hvitträsk och arvet efter arkitekterna Eliel Saarinen, Herman Gesellius och Armas Lindgren.
Några dagar senare dominerades Guardians resebilaga av ett stort reportage om Helsingfors präglat av vinter, kyla, mörker och bastubad.
Ganska förväntade teman, med andra ord, och det kommer med all säkerhet att bli mycket sådant i internationell press det närmaste året. Det är något med ordet design som attraherar redaktörer i allt från vanliga dagstidningar till resemagasin och specialtidskrifter.
Design som begrepp är en drivkraft för turism och nu har Helsingfors sin stora chans att göra ett internationellt avtryck. Jag vet att många rynkar på näsan åt ”jippon” som ett designår och de kostnader det för med sig. Men de missar en viktig poäng.
Världens städer konkurrerar med varandra, inte bara om turister utan även om att skapa en image som kan locka internationella företag till investeringar och begåvningar till att vilja bosätta sig där.
Helsingfors har tagit stora kliv uppåt i denna konkurrens de senaste åren och Designåret är kulmen på en lång och målmedveten satsning att bygga ett starkt varumärke kring stadens namn.
Den närmaste tiden kommer vi att få se många reportage om Helsingfors i internationella medier och de kommer inte bara att handla om bastubad och designbutiker. Finländsk design inom alla tänkbara områden, från industri till hantverk, kommer att presenteras tillsammans med beskrivningar av det omvälvande stadsbyggandet i huvudstaden.
Redan innan året som World Design Capital inleds har Helsingfors fått ett rykte som en cool liten metropol långt upp i norr som allt fler vill besöka. Cool och kall.
Såg en ny, intressant dokumentärfilm om städer härom kvällen och kunde än en gång konstatera hur väl Köpenhamn lyckats bygga upp sitt varumärke som den cyklande, miljövänliga och gemytliga lilla storstaden. Nu kommer Helsingfors som designstaden. Båda städerna utklassar Stockholm när det gäller fokuserad profilering.
Den dansande prästen
Publicerad: 15/12 13:37
Alla städer har sina profiler. En del är tragiska figurer som slunkit igenom samhällets skyddsnät och lever sina liv på gator och torg. Andra är bara glada färgklickar i tillvaron.
Under hösten har jag besökt St Paul’s-katedralen många gånger för att följa tältockupationen utanför den magnifika byggnaden. På katedralens väldiga trappa har en udda figur då och då bjudit på en dansuppvisning som fått folk att dra på läpparna.
Han är klädd i de irländska färgerna och är barbent under sin kilt, oavsett temperatur. Med sig har han skyltar med budskap som skvallrar om att han fastnat för profetior som kanske inte kommer att uppfyllas.
”Jesus kommer snart och sveper bort alla regeringar och politiker” är hans huvudbudskap.
När jag läser veckans nummer av Time Out får jag veta vem denna märkliga figur är. Han heter Neil Horan och är en före detta katolsk präst som uteslutits ur kyrkan efter några minst sagt spektakulära protestaktioner.
Det började 2003 då han mitt under ett pågående Formel 1-lopp på Silverstone sprang ut på banan med budskapet ”Läs Bibeln!”. Året efter, under sommar-OS i Aten 2004, blev han världskänd som galningen som rusade fram och stoppade ledaren i herrarnas maratonlopp, brasilianaren Vanderlei de Lima, några kilometer före mål.
Nu dansar han sin irländska jig på St Paul’s trappor. För några år sedan blev han tv-kändis då han ställde upp i ”Britain’s Got Talent” med samma dans, vann publikens hyllningar och gick vidare till andra omgången (så här såg det ut).
Sedan insåg producenterna vem han var och han plockades bort ur tävlingen.
Till Time Out säger Horan att han är nöjd med den uppmärksamhet han får vid katedralen och att ingen ännu sagt emot hans budskap.
Neil Horans dans kanske inte platsar som underhållning. Men London är en stad som attraherar många talanger. De som inte når den stora scenen bjuder ofta på gatuunderhållning av hög klass. Turisterna brukar hitta dem bland annat vid Covent Garden.
Stadens årsringar
Publicerad: 13/12 01:04
Kvarteren kring järnvägsstationerna King’s Cross och St Pancras var för inte så länge sedan en av Londons skamfläckar. Här härskade prostitution och knarkhandel i skumma kvarter som man bäst skyndade genom på väg till eller från tåget.
Nu pågår här en av de förvandlingar som gör London till en så spännande stad, en lätt kaotisk metropol i ständig förnyelse.
För fyra år sedan började snabbtågen från Paris rulla in till St Pancras. Den magnifika stationen hade då genomgått en omfattande renovering. Tidigare i år öppnades ett nytt lyxhotell, St Pancras Renaissance Hotel, i den fantastiska byggnad som är stationens framsida.
Midland Grand Hotel, som det ursprungligen hette, stängdes för länge sedan och byggnaden hade årtionden av förfall bakom sig när förvandlingen påbörjades. Nu är denna gotiska byggnad, som påminner lite om ett sagoslott, en av Londons mest fascinerande hotellbyggnader.
Nu fortsätter förvandlingen på samma sätt med den intilliggande King’s Cross-stationen. Lagom till sommar-OS 2012 ska den nyrenoverade stationen stå klar för att frakta OS-publiken från centrala London till arenorna i Stratford i stadens östra delar.
Ett specialtåg kallat ”The Javelin” (Spjutet) utlovas klara resan på sju minuter. Om det verkligen blir så återstår att se.
Direkt norr om stationen växer den helt nya stadsdelen King’s Cross fram på varsin sida om Regent’s Canal. Här låg tidigare bangårdar och lagerbyggnader från den tid då detta var en viktig knutpunkt för godstrafiken in till centrala London.
I höst har allmänheten fått ett första smakprov på hur Londons förnyelse kan se ut just här. Central St Martins, en berömd konst- och designskola, flyttade för några månader sedan in i den första färdiga byggnaden i den nya stadsdelen.
Det är en spännande kombination av gammalt och nytt. Ett gammalt spannmålslager har byggts ihop med skolans nya delar. Inne byggnaden kan man den gamla tidens avtryck på de ursprungliga tegelväggarna (bilden ovan). Ett slags visuell arkeologi, sade guiden när jag gick på en rundvandring där häromdagen.
Man kan också se det som stadens årsringar. Den som är intresserad av hur en stad förändras, hur gammalt blir nytt, och som besöker London då och då kan med fördel följa utvecklingen av King’s Cross de närmaste åren.
Beklagar det oplanerade uppehållet i bloggen. Livet i London är oberäkneligt och plötsligt blev det för mycket att göra under några veckor.
Glädjen med språk
Publicerad: 30/11 14:43
Häromdagen träffade jag en man med en ovanlig och spännande bakgrund. Han är finländsk medborgare, har finska föräldrar, finskt efternamn, men lärde sig finska först som 23-åring. Han föddes i Uppsala, flyttade till Australien, växte upp med engelska som förstaspråk, återvände till Uppsala och fyllde på med svenska som andraspråk.
Nu har han kommit ut med en bok om det engelska språket, en guide till de vanligaste misstagen många gör.
Jesse Karjalainen heter han. Han arbetar som redaktör på en tidskrift om fysik i Bristol och vi träffas på ett kafé i London samma dag som hans bok kommer ut.
– När jag är i Finland känner jag mig mer som finlandssvensk, då min svenska är betydligt bättre än min finska, säger Jesse, som tidigare bland annat arbetat på resebyrå i Esbo och jobbat en sommar som layoutare på Hufvudstadsbladet.
Jesse studerade turism på folkhögskolan i Pargas och senare journalistik i Edinburgh i Skottland. Till Bristol flyttade han 2007 och det var arbetet där som redaktör för en fysiktidskrift som gav honom idén till boken ”The Joy of English”.
– När jag granskade texter märkte jag att jag hela tiden stötte på samma fel. Jag började arbeta med boken för två och ett halvt år sedan, fick nej från flera förlag innan ett förlag direkt sa ja när de sett ett utdrag på två sidor, berättar Jesse.
Boken riktar sig främst till den som har engelska som modersmål och skriver på engelska; studenter, journalister, bloggare och allmänt språkintresserade. Men den fungerar förstås också för den som inte har engelska som förstaspråk.
Exemplen i boken, drygt 100 av de vanligaste felen i bruket av engelska språket, känns bekanta. ”Who” eller ”whom”, vad är rätt egentligen? När gäller undantagen för ”a” och ”an”?
– Det är ingen tråkig bok om grammatiska regler. Min tanke är att boken ska vara ett lättanvänt verktyg, säger Jesse, som hunnit bli 38 år.
Han är inställd på att petiga personer kommer att granska boken ordentligt i jakt på fel. Språk, och språkregler, kan ibland vara kontroversiella saker. Men här handlar det om känsla för språket än gamla regler.
Jesse har hittat så många exempel att en fortsättning redan är producerad. Om eller när den kommer ut återstår att se.
Min egen engelska är hyfsad, men sedan jag flyttade till London har jag upptäckt hur präglad den är av tidigare vistelser i USA. Blir ofta osäker på om jag ska säga ”bill” eller ”check” när jag ber om notan på restauranger, eller om soporna jag bär ut är ”rubbish” eller ”trash”.
Som förr i tiden
Publicerad: 27/11 22:30
Upplevde en fläkt av svunna tider i en av Londons gamla dubbeldäckarbussar som fortfarande används som historiska inslag i den reguljära trafiken på Londons gator.
Routemaster heter den klassiska modellen som karaktäriseras av den öppna plattformen längst bak, där passagerarna kliver av och på utan att behöva vänta på att dörren öppnas. Den sista gamla Routemastern togs ur bruk för sex år sedan, då de inte uppfyllde kraven på tillgänglighet för funktionshindrade.
Londons gator är förstås fyllda av röda dubbeldäckare, men det var något speciellt med den gamla Routemastern. Bussentusiaster kan dock uppleva den gamla känslan längs två linjer i centrala London, där ett antal av de klassiska bussarna fortfarande används.
Från Trafalgar Square kan man åka linje 9 mot Kensington High Street eller linje 15 mot Tower Hill. De gamla bussarna trafikerar en begränsad sträcka längs dessa linjer, förbi ett antal av Londons större turistattraktioner.
Ombord finns en konduktör som med kraftfull stämma ropar ut hållplatserna. Bussarna, som tillverkades mellan 1958 och 1968, är trånga men charmiga. Tidigare var de lika typiska för gatubilden i London som de svarta taxibilarna.
Nostalgikerna har saknat Routemastern, något Londons borgmästare Boris Johnson hoppas kunna vinna politiska poäng på när han ställer upp till omval till våren. Boris, som aldrig kallas något annat, har drivit frågan om att satsa på en ny, modern, miljövänlig Routemaster med öppen plattform längst bak.
Nu är den verklighet och de första tas i bruk i början av 2012. Den kallas förstås ”Boris Bus” och kommer garanterat att figurera i valrörelsen inför borgmästarvalet nästa år.
Kritikerna ser den nya Routemastern som en dyr satsning för att tillfredställa borgmästarens fåfänga.
De klassiska Routemasterbussar som går längs linje 9 och 15 är i trafik dagtid veckans alla dagar och går ungefär var 15-20:e minut. Ordinarie biljett för kollektivtrafik gäller.
Fotbollsboende
Publicerad: 25/11 21:01
Det finns mycket som kan driva på utvecklingen och byggandet av bostäder. Fotboll, till exempel.
Nyligen var jag ute på ett uppdrag och stötte på några intressanta exempel på fotbollsdriven stadsutveckling i kvarteren kring Arsenals nya hemmaarena Emirates Stadium i norra London. Sedan klubben flyttade dit för drygt fem år sedan har området kring arenan genomgått stora förändringar.
Direkt intill arenan finns ett par färdiga bostadsområdet och nya är på väg upp. Det är förstås inte enbart fotbollsfans som flyttar dit, men en mäklare i området som jag pratade med berättade att det bland kunderna finns Arsenalsupportrar som vill ha nära till hemmamatcherna.
När ett av områdena började säljas ingick säsongsbiljetter i lägenhetspriset.
Några hundra meter från Emirates Stadium ligger det som var Arsenals gamla arena, som oftast kallades Highbury efter stadsdelen där den ligger. Denna klassiska fotbollsarena har nu byggts om till ett väldigt annorlunda bostadsområde.
Ytterväggarna till de tidigare huvudläktarna står kvar, men innanför är allt ombyggt till exklusiva lägenheter. Det som var planen, tidigare en av de bästa gräsmattorna i Premier League, är nu trädgård och park för de boende.
Rena drömboendet för en fotbollssupporter, åtminstone om man håller på Arsenal.
Ta Piccadilly line till stationen Arsenal. Gå till vänster och sedan till höger på Avenell Road om du vill se det ombyggda Highbury. Vill du se Emirates Stadium går du till höger från stationen och följer sedan Drayton Park tills du ser arenan. Där kan besökare gå på rundturer eller besöka Arsenals museum.
Att tänka tvärtom
Publicerad: 24/11 15:54
När en stad ska förnyas kan första instinkten vara att riva det gamla och bygga nytt, särskilt när det gamla är förfallen industrimiljö.
På 60- och 70-talen, när en våg av modernism svepte fram över de flesta städer, revs många gamla fina miljöer. Nu har man lyckligtvis blivit bättre på att införliva det gamla i det nya.
De senaste två åren har planerare och beslutsfattare från hela världen rest till New York för att bevittna ett litet mirakel. På södra Manhattan har vad som var några kilometer övervuxen gammal godsjärnväg på en upphöjd bana genom delvis förfallna industrikvarter blivit en av stadens främsta attraktioner.
The High Line, som den heter, invigdes sommaren 2009. I somras öppnades en andra etapp av denna trevliga och högst annorlunda park som nu sträcker sig drygt två kilometer från Gansevoort Street i det gamla slakteridistriktet upp till 30:e gatan genom stadsdelen Chelsea.
När jag vandrat längs High Line har jag tänkt på den populära tv-serien Seinfeld, en jättesuccé från 90-talet om fyra vänners bisarra vardag i New York som fortfarande går i ständiga repriser.
En av figurerna i serien är den evige förloraren George, som misslyckas med det mesta tills han en dag kommer på idén att göra allt precis tvärtemot vad hans instinkter säger. Då blir det förstås succé.
Alla instinkter talade för att The High Line i sin gamla, förfallna skepnad skulle rivas. Den sydligaste delen revs också på 60-talet och sedan det sista godståget rullat på banan 1980 stred byggbolagen för att få riva resten.
Men det fanns de som tänkte tvärtom. I tio års tid kämpade en liten grupp som kallade sig Friends of the High Line för att förverkliga en dröm om en annorlunda park. Med stöd av bland annat New Yorks borgmästare Michael Bloomberg blev drömmen verklighet.
Det är alla glada för idag, inte minst byggbolagen. The High Line har blåst liv i en förgäten del av Manhattan och längs den nu så populära parken växer en lång rad nya byggnadsprojekt upp.
Många städer söker nu sin egen ”High Line” och det kommer säkert spännande efterföljare. Här i London finns många exempel på gammal industrimiljö som integrerats i nya stadsdelar, ofta (men inte alltid) med lyckat resultat.
Vi kommer att få se mycket mer av den varan framöver.
The High Line kan nås via en rad trappor och hissar från den södra änden vid Gansevoort Avenue upp till 30:e gatan i norr. Mer information hittar ni här.
Vänstertrafik
Publicerad: 22/11 01:33
Det hände mitt framför ögonen på mig, i rusningstrafiken vid Liverpool Street Station. En ung kvinna sprang ut i gatan, mot rött, och tittade åt fel håll. Hon såg aldrig cyklisten som kom i hög fart och kollisionen var oundviklig.
Jag var nära att göra precis samma sak själv för en tid sedan, men cyklisten hann väja undan. Värre kunde det ha slutat en annan gång då jag var ytterst nära att kliva ut i gatan mitt framför en buss.
Vid de flesta övergångsställen i London står det ”Look left” eller ”Look right” i stora bokstäver på gatan, med en pil att för att undvika alla missförstånd. Att man som tillfällig besökare tittar åt fel hål är inte så konstigt, men nu börjar jag undra hur länge det ska dröja innan min instinkt slutar få mig att titta åt fel håll (och riskera livet när jag korsar gatan).
Jag är långt ifrån ensam om problemet. London är en av världens mest internationella städer och många av oss som kommit hit har högertrafiken i ryggmärgen. Det märks inte minst i metrons trappor och vindlande, underjordiska gångar.
”Keep left” står på skyltarna, ett budskap många missar. Resultatet blir ett än värre kaos än vad det skulle behöva vara i de trånga gångarna.
Vänstertrafiken lär bestå i det här landet, samtidigt som allt fler boende i London har högertrafiken i ryggmärgen.
Varifrån kvinnan som orsakade olyckan vid Liverpool Street Station kommer vet jag inte, men hon tittade åt fel håll när hon sprang ut i gatan.
Båda hon och mannen på cykeln hade rejält ont efteråt, men det hela kunde ha slutat mycket värre.
Stadsdelar på bettet
Publicerad: 19/11 21:09
Lagom förfallna kvarter med gamla lagerlokaler och verkstäder, väggar och murar fulla med graffiti, udda figurer längs gatorna. Någon kanske tänker slum och elände, men om man studerar stadsdelar där saker är på gång i städer som London eller New York signalerar intrycken något annat.
Bilden längst upp är tagen i Bushwick, en stadsdel i Brooklyn i New York. Den under är från Hackney Wick, en fram tills nyligen gudsförgäten del av östra London.
Bilderna har som ni ser en sak gemensamt, förutom intrycket av allmänt förfall, i graffitin. Sweet Toof, en av Londons mer framträdande så kallade street artists har varit framme med sprayburkarna och lämnat efter sig sitt signalement, tandraderna med det rosa tandköttet.
Om ni vandrar runt i östra London, inte minst i Hackney, kommer ni att stöta på tandköttet på många ställen. Att Sweet Toof satt tänderna i New York också visste jag inte förrän jag besökte Bushwick i våras.
Hackney Wick och Bushwick är två stadsdelar som befinner sig i början av en utveckling som brukar kallas gentrifiering. Begreppet sägs ha använts först av den brittiska sociologen Ruth Glass för drygt 40 år sedan när hon beskrev hur slitna gamla arbetarstadsdelar togs över av finare folk (gentry, herrskap, på engelska) med pengar och sedan bytte skepnad.
I både London och New York finns en rad exempel på sådana stadsdelar, som i dag tillhör städernas populäraste. I London rapporterades i veckan hur gamla verkstadskvarter i Clerkenwell och Shoreditch, där omvandligen till bostäder pågått länge, nu av mäklare rankas bland stadens attraktivaste områden med bostadspriser därefter.
I New York finns motsvarande, sedan länge etablerade exempel bland annat på södra Manhattan och i Brooklyn. Naturligtvis finns liknande exempel i städer som Helsingfors, Stockholm och många andra platser runt om i världen. Södermalm i Stockholm är ett av de tydligaste exemplen man kan hitta.
Trenden fortsätter hela tiden att erövra nya stadsdelar, knappast till allas glädje. Processen följer ett tydligt mönster, åtminstone i London och New York.
Först töms gamla industri- och lagerlokaler när verksamheterna flyttar. Fattiga konstnärer flyttar in och skapar snabbt ett intresse för området. Gallerier, kaféer, klubbar och andra nya verksamheter dyker upp och drar dit nytt folk som vill vara där det händer.
Snart kommer fastighetsentreprenörerna och börjar rusta upp gamla bostäder eller bygga nytt för att locka dit trendsökare med mer pengar. Då är gentrifieringen i full gång och de fattiga konstnärerna tvingas packa ihop och börja om från början någon annanstans.
Hackney Wick kommer ni att få höra en hel del om under nästa års sommar-OS i London. Den lilla stadsdelen ligger alldeles intill den nya Olympiaparken i östra London och kommer garanterat att figurera i många reportage framöver.
Vill ni studera gentrifieringen i praktiken kan ni åka till London och resa genom Hackney, från gentrifierade Shoreditch till lätt ruffiga Hackney Wick. Buss 26 från Liverpool Street Station är ett bra alternativ. I New York kan ni jämföra Williamsburg (gentrifieringen i full gång) och Bushwick (i startgroparna). Båda ligger i Brooklyn, längs metrons linje L. Kliv av vid Bedford Avenue respektive Morgan Avenue.
