Arkiv för december, 2011
Motsägelsernas epok
Publicerad: 22/12 03:19
Det dröjde nästan tre månader, men mitt i julruschen lyckades jag äntligen ta mig till Victoria & Albert Museum i Kensington för att se en av höstens mest uppmärksammade utställningar i London.
Det ståtliga V&A, som det oftast kallas, beskriver sig utan falsk blygsamhet som världens främsta museum för konst och design. Där pågår sedan slutet av september (till 15 januari) en spännande utställning om postmodernismen.
Denna epok, som i utställningen avgränsats till perioden 1970-1990, lämnade märkliga spår efter sig inom allt från arkitektur till mode och musik. Utställningen är en blandning av allt detta.
Postmodernismen beskrivs som en reaktion på modernismens ofta utopiska visioner, inte minst inom arkitekturen där städer och hus blev till avskalade bostadsfabriker, gärna i betong.
När postmodernismen började tränga sig in under 1970-talet blev plötsligt allt tillåtet. Utställningen förklarar närmast övertydligt hur motsägelsefullt och kontroversiellt det kunde yttra sig.
Teatralisk och teoretisk, ett drastiskt avsteg från modernismen, en rörelse som trotsar all definition, komplext och motsägelsefullt, en blandning av Versailles och Las Vegas. Överdrifter och galenskap var välkomna inslag i postmodernismen.
Jag inser rätt snart att mycket av det som visas upp sammanfaller med åren då jag själv trädde in i vuxenåldern. Grace Jones, en av artisterna som visas upp in utställningen, hur skulle man kunna glömma henne?
När jag kommer ut från V&A åker jag till Camden för att titta på en av den postmodernistiska epokens signaturbyggnader i London, det som när den byggdes i början av 1980-talet kallades TV am building.
Arkitekten Terry Farrell skapade denna tv-studio av en gammal bilverkstad. Den byggdes för ett uppkäftigt, nytt tv-bolag som skulle sända kommersiell frukost-tv.
När jag kommer fram upptäcker jag att en betydande del av byggnadens framsida rivits. Huset ska byggas om och moderniseras för sina nuvarande innehavare som inkluderar MTV, ett annat av postmodernismens barn.
Men om man går runt och tittar på byggnaden från andra sidan ser man i alla fall att de berömda äggkopparna längs takkanten finns kvar (bilden ovan), ett exempel på postmodernistisk överdrift (eller lekfullhet).
Nu stundar julledighet. Vi hörs igen efter årsskiftet, då ett spännande år inleds i London. Drottningen firar 60 år på tronen, borgmästarval ska hållas och sommar-OS invigs i slutet av juli.
Helsingfors i fokus
Publicerad: 18/12 19:48
Helsingfors träder in i rollen som World Design Capital först vid årsskiftet, men den internationella uppmärksamhet som följer med detta märks redan.
I dagarna har två brittiska dagstidningar haft resereportage om Helsingfors. Evening Standard valde ett tema i linje med designåret i ett reportage som började i Hvitträsk och arvet efter arkitekterna Eliel Saarinen, Herman Gesellius och Armas Lindgren.
Några dagar senare dominerades Guardians resebilaga av ett stort reportage om Helsingfors präglat av vinter, kyla, mörker och bastubad.
Ganska förväntade teman, med andra ord, och det kommer med all säkerhet att bli mycket sådant i internationell press det närmaste året. Det är något med ordet design som attraherar redaktörer i allt från vanliga dagstidningar till resemagasin och specialtidskrifter.
Design som begrepp är en drivkraft för turism och nu har Helsingfors sin stora chans att göra ett internationellt avtryck. Jag vet att många rynkar på näsan åt ”jippon” som ett designår och de kostnader det för med sig. Men de missar en viktig poäng.
Världens städer konkurrerar med varandra, inte bara om turister utan även om att skapa en image som kan locka internationella företag till investeringar och begåvningar till att vilja bosätta sig där.
Helsingfors har tagit stora kliv uppåt i denna konkurrens de senaste åren och Designåret är kulmen på en lång och målmedveten satsning att bygga ett starkt varumärke kring stadens namn.
Den närmaste tiden kommer vi att få se många reportage om Helsingfors i internationella medier och de kommer inte bara att handla om bastubad och designbutiker. Finländsk design inom alla tänkbara områden, från industri till hantverk, kommer att presenteras tillsammans med beskrivningar av det omvälvande stadsbyggandet i huvudstaden.
Redan innan året som World Design Capital inleds har Helsingfors fått ett rykte som en cool liten metropol långt upp i norr som allt fler vill besöka. Cool och kall.
Såg en ny, intressant dokumentärfilm om städer härom kvällen och kunde än en gång konstatera hur väl Köpenhamn lyckats bygga upp sitt varumärke som den cyklande, miljövänliga och gemytliga lilla storstaden. Nu kommer Helsingfors som designstaden. Båda städerna utklassar Stockholm när det gäller fokuserad profilering.
Den dansande prästen
Publicerad: 15/12 13:37
Alla städer har sina profiler. En del är tragiska figurer som slunkit igenom samhällets skyddsnät och lever sina liv på gator och torg. Andra är bara glada färgklickar i tillvaron.
Under hösten har jag besökt St Paul’s-katedralen många gånger för att följa tältockupationen utanför den magnifika byggnaden. På katedralens väldiga trappa har en udda figur då och då bjudit på en dansuppvisning som fått folk att dra på läpparna.
Han är klädd i de irländska färgerna och är barbent under sin kilt, oavsett temperatur. Med sig har han skyltar med budskap som skvallrar om att han fastnat för profetior som kanske inte kommer att uppfyllas.
”Jesus kommer snart och sveper bort alla regeringar och politiker” är hans huvudbudskap.
När jag läser veckans nummer av Time Out får jag veta vem denna märkliga figur är. Han heter Neil Horan och är en före detta katolsk präst som uteslutits ur kyrkan efter några minst sagt spektakulära protestaktioner.
Det började 2003 då han mitt under ett pågående Formel 1-lopp på Silverstone sprang ut på banan med budskapet ”Läs Bibeln!”. Året efter, under sommar-OS i Aten 2004, blev han världskänd som galningen som rusade fram och stoppade ledaren i herrarnas maratonlopp, brasilianaren Vanderlei de Lima, några kilometer före mål.
Nu dansar han sin irländska jig på St Paul’s trappor. För några år sedan blev han tv-kändis då han ställde upp i ”Britain’s Got Talent” med samma dans, vann publikens hyllningar och gick vidare till andra omgången (så här såg det ut).
Sedan insåg producenterna vem han var och han plockades bort ur tävlingen.
Till Time Out säger Horan att han är nöjd med den uppmärksamhet han får vid katedralen och att ingen ännu sagt emot hans budskap.
Neil Horans dans kanske inte platsar som underhållning. Men London är en stad som attraherar många talanger. De som inte når den stora scenen bjuder ofta på gatuunderhållning av hög klass. Turisterna brukar hitta dem bland annat vid Covent Garden.
Stadens årsringar
Publicerad: 13/12 01:04
Kvarteren kring järnvägsstationerna King’s Cross och St Pancras var för inte så länge sedan en av Londons skamfläckar. Här härskade prostitution och knarkhandel i skumma kvarter som man bäst skyndade genom på väg till eller från tåget.
Nu pågår här en av de förvandlingar som gör London till en så spännande stad, en lätt kaotisk metropol i ständig förnyelse.
För fyra år sedan började snabbtågen från Paris rulla in till St Pancras. Den magnifika stationen hade då genomgått en omfattande renovering. Tidigare i år öppnades ett nytt lyxhotell, St Pancras Renaissance Hotel, i den fantastiska byggnad som är stationens framsida.
Midland Grand Hotel, som det ursprungligen hette, stängdes för länge sedan och byggnaden hade årtionden av förfall bakom sig när förvandlingen påbörjades. Nu är denna gotiska byggnad, som påminner lite om ett sagoslott, en av Londons mest fascinerande hotellbyggnader.
Nu fortsätter förvandlingen på samma sätt med den intilliggande King’s Cross-stationen. Lagom till sommar-OS 2012 ska den nyrenoverade stationen stå klar för att frakta OS-publiken från centrala London till arenorna i Stratford i stadens östra delar.
Ett specialtåg kallat ”The Javelin” (Spjutet) utlovas klara resan på sju minuter. Om det verkligen blir så återstår att se.
Direkt norr om stationen växer den helt nya stadsdelen King’s Cross fram på varsin sida om Regent’s Canal. Här låg tidigare bangårdar och lagerbyggnader från den tid då detta var en viktig knutpunkt för godstrafiken in till centrala London.
I höst har allmänheten fått ett första smakprov på hur Londons förnyelse kan se ut just här. Central St Martins, en berömd konst- och designskola, flyttade för några månader sedan in i den första färdiga byggnaden i den nya stadsdelen.
Det är en spännande kombination av gammalt och nytt. Ett gammalt spannmålslager har byggts ihop med skolans nya delar. Inne byggnaden kan man den gamla tidens avtryck på de ursprungliga tegelväggarna (bilden ovan). Ett slags visuell arkeologi, sade guiden när jag gick på en rundvandring där häromdagen.
Man kan också se det som stadens årsringar. Den som är intresserad av hur en stad förändras, hur gammalt blir nytt, och som besöker London då och då kan med fördel följa utvecklingen av King’s Cross de närmaste åren.
Beklagar det oplanerade uppehållet i bloggen. Livet i London är oberäkneligt och plötsligt blev det för mycket att göra under några veckor.
